Jag blir så trött på mig själv!

Träning ikväll och det finns inget annat ord än - KATASTROF!

Doris släpade efter lite i fria följet och jag blev på dåligt humör (say what?!), passet fortsatte i samma anda. Hon försökte och jag blev irriterad, hon försökte och jag blev irriterad. Jag var på så fruktansvärt dåligt humör och mina proppar brann av titt som tätt. Jag kände knappt igen mig själv! I vanliga fall brukar jag mest bara skratta åt hennes busryck och peppa henne om hon är osäker på något moment. Men idag räckte inte mitt tålamod och jag vet varför!

I morse när jag vaknade för att åka till skolan så hade jag en blixtrande huvudvärk. Så det blev ingen skola för mig, istället tog jag ett par alvedon och gick och la mig igen. Vaknade vid 11 och dagen har fortsatt i lugnt tempo. Jag har sådana här dagar med jämna mellanrum p.g.a whiplashen jag fick i december 2006. Nacke och huvud molar hela tiden och jag blir trött, seg, osocial och har inget tålamod alls. Jag vet precis hur jag fungerar de här dagarna, men ändå envisades jag med att åka iväg på träning. Det skulle jag inte ha gjort, jag borde haft vett nog att stanna hemma. Istället för att roligt och motiverande träningspass blev det bara skit och pannkaka och den lilla hunden försökte med allt för att göra matte på bra humör, men inte hjälpte det alls. Stackars lilla, lilla hund!

Nu sitter jag här hemma med sjukt dåligt samvete över att ha utsatt min hund för ett sånt hemskt träningspass. Det FÅR inte hända!! Så imorgon blir det ingen träning tillsammans med rottisligan, vi ska ut på långpromenad tillsammans med Anette och hennes hundar och glömma allt som heter lydnad fram till på lördag. Under de här dagarna ska jag trycka i mig smärtstillande och hoppas på att kroppen och humöret hinner återhämta sig tills dess och så ska jag och Doris bara ha roligt tillsammans. Jag måste lova min hund det, annars kommer det här inte gå bra i framtiden.

Jag har även bett Anette säga till mig på skarpen nästa gång jag är orättvis mot min hund. Det är inte alltid jag fattar att min kropp bråkar med mig förrän det är för sent, då är det bättre att någon vågar säga åt mig att skärpa mig eller avbryta träningen helt.

Nu ska jag gå och krypa ner under täcket, mysa med min hund och säga att hon är den bästa i världen, Och imorgon när jag vaknar så hoppas jag på mindre värk. God natt!