Varför rottweiler?

Jag får ibland frågan om varför jag skaffade mig rottweiler. Det finns inget sånt där klassiskt svar på den frågan från mig. Oftast säger ju folk att de vill ha en ras av en eller annan anledning, som att den har de egenskaperna de önskar eller ett visst temperament. Nu ska ni få höra hur det gick till när jag blev hundägare :)

Jag har alltid varit en djurmänniska, ända sen barnsben verkligen. Första djuret i familjen var en katt vid namn Betty. Därefter dök det upp en golden retriever vid namn Belona. Sen har vi haft otaliga katter i huset, men även kanin och hamster har hunnits med. Mitt största intresse har alltid varit hästar och ridsport och av den anledningen skaffade jag häst 2004. Syrran red som yngre, men slutade i tonåren. 2002 skaffade hon sig sin första hund, en schäfertik som lystrar till namnet Diva. Jag har ju som sagt alltid älskat djur, men tiden har inte räckt till för både häst och hund och valet föll sig naturligt på häst till en början. Men så har jag sagt att ska jag ha hund så ska det antingen vara en valp efter Diva eller efter min kompis Petras Dream. Diva föll för ålderstrecket för länge sen och ska inte ha fler valpar. Dream fick en kull 2009 och jag var rätt involverad i den. Men jag kände att "Nej, jag ska inte ha hund nu". Dream parades en andra gång på våren 2010, men gick tom den gången. Hösten/vintern 2010 var det dags för löp igen på Dream. Hanen var redan utvald - samma hane som på första kullen. Den här gången tog det sig. Jag visste att den första kullen ur den här linjen hade visat sig vara enormt trevliga hundar med riktigt bra mentalitet. Det var det som var det viktigaste för mig.

Så, Dream var dräktig. Men ville jag verkligen ha hund nu? Det var ju egentligen ett rätt stort beslut att fatta. Är det rätt tid? Kommer jag klara det? Kommer jag ha tiden? var tankar som snurrade i huvudet på mig. Jag kunde verkligen inte bestämma mig. Så till sist bestämde jag mig för att låta ödet bestämma om jag skulle ha hund eller inte. Jag säger åt Petra, som alltid sagt att det är självklart att jag ska ha hund, att om valparna föds på min födelsedag och den första som kommer ut är en tik, ska jag ha den.


Februari kommer och det börjar närma sig valpning. Vi väntar alla med spänning på vad som komma skall. Redan på fredagen den 4:e börjar vi vänta på att det ska hända något, men nej.. På lördagen känns det mer som att "men nu då?". Men inget händer.. Men så på söndag morgon, den 6 februari, 06.45 kommer den första valpen till världen. Det visar sig vara en tik och Petra utbrister "Carina, du har fått en Doris!".

Nu sitter jag här ca 8½ månad senare med en helt fantastisk hund och jag ångrar inte en dag att jag skaffade hund. Det allra bästa är att jag dagligen får lära mig massor av nytt. Det är en hel värld jag inte utforskat ännu, det finns hur mycket som helst att lära sig och massor av saker man kan prova på.

Visst förstår jag dem som säger att man verkligen måste tänka igenom saken innan man bestämmer sig för att skaffa hund, och egentligen har jag väl gjort det, men jag har bara inte vågat ta steget. Nu fick ödet bestämma och ödet hade rätt. Jag har verkligen fått rätt hund för mig!