Man ska lita på sin magkänsla..

Jag är lite arg på mig själv, jag borde ha kollat upp Doris långt tidigare än jag gjort. Jag har haft en magkänsla av att något inte riktigt stämmer på henne, men samtidigt har hon ju SETT fräsch ut. Hon är jämnt musklad, förutom, en för ögat osynlig, ojämnhet fram. Men så här i efterhand kan jag väva ihop en rad beteenden som  faktiskt tyder på att hon har haft ont.

- Hon sträcker på sig väldigt ofta, och då specifikt framdelen.
- Hon har inte uppskattat beröring i framdelen. Jag får ju klappa, klia och göra vad jag vill med henne, men det har varit små, små signaler som visat på missnöje. Okända människor, eller ytligt bekanta går hon gärna fram och hälsar på, men direkt de försöker klappa henne runt framdelen går hon därifrån. Börjar de däremot klia henne på rumpan så stannar hon gärna kvar och njuter av beröringen. Jag har trott att hon utvecklat någon sorts social osäkerhet, men med smärta i kroppen så är det kanske inte SÅ hemskt konstigt att hon inte gärna låter främlingar klappa henne i fronten med risk att det gör ont.
- Ofta när hon ska hoppa in i bilen/upp i sängen/upp i soffan, så har hon hukat ihop sig och liksom verkligen fokuserat på att använda bakbenen i hoppet, innan hon hoppar.
- Hon har gärna gått undan när jag klappat om henne i samband med träning.

Men hon ska förjävla mycket credd för hur hon skött sig hos veterinären och med fysioterapeuten, två hyfsat främmande människor för henne. De har klämt och känt på henne, de har böjt ihop leder och de har varit lite jobbiga med henne. När hon tycker det är jobbigt, så söker hon stöd hos mig, men accepterar ändå behandlingen.

Nu hoppas jag verkligen att laserbehandlingen och "vilan" ska ge effekt och att hon kan få bli fräsch i kroppen igen. Det får ta den tid det tar, jag vill ha henne helt fräsch innan vi kör igång med lydnaden igen.

Älskade lilla hjärta!

Efter bus i sandgropen :)

Spanar.

En solig dag i september!